I en annan tid, i ett annat liv

I en annan tid, på en annan blogg, skrev jag ett inlägg om en händelse som förändrade mitt liv. Sedan dess har jag aldrig varit så nära en polis eller polisbil igen. Det är nu 5 år sedan, det var i Uppsala, och det var ganska kul.

”Det pubrundades igår och jag ska berätta om en händelse som hände mig under kvällen.

Jag börjar från början.

Vi var ett tappert gäng språkvetare som trotsade snöovädret och möttes upp på Vdala. ”Vem bryr sig om snö när det finns öl?” Ölen flödade och maten tuggades. En gemytlig stund.

Kalmars, Upplands och Gotlands nationer avverkades och på väg mot Norrlands kastades det lite snö. Även jag kastade snö, det ska jag erkänna. Hårda bollar med lössnö som föll isär i luften. Livsfarligt!

Länge hade jag kramat vad jag nu vill kalla Dödsbollen. Kanske en hel halvminut. Till en början ville den inte forma sig utan föll isär i mina händer. Men till slut så, då fick jag till det och just då kom det en polisbil åkandes förbi. Här vet jag inte riktigt vad som hände. Det liksom svartnade för ögonen och jag hörde röster (kanske mina egna eller Davids?), de uppmanade mig att kasta, kasta mot polisen! Och, det gjorde jag. Armen i perfekt vinkel och iväg flög bollen och landade… flera meter framför polisbilen. Jag jublade över att jag faktiskt fick iväg den så långt.

Ut ur polisbilen kom Harry Haffa och jag släppte mitt vapen, föll på knä och erkände. ”Det var jag som kasta!” Harry tog mig i armen och bad mig följa med. Nu var det över tänkte jag. Jag kommer aldrig att få möta sommaren igen. Inga mer folköl i gräset bredvid en brinnande engångsgrill. Livet, som jag kände det skulle jag från och med denna stund få skymta genom galler. Frihet, älskade frihet, för alltid förlorad.

På väg mot bilen kastade jag en sista blick på mina vänner. Var detta sista gången jag såg dem? Karins skratt ekade över Fyrisån. Allt detta, för alltid förlorat.

I bilen frågade Harry hur gammal jag var. Jag svarade sanningsenligt, 24 år gammal. Harry frågade också om jag var full. Jag har druckit öl, svarade jag. Ca 3 stycken. Harry var hetsig. Han trodde nog inte att jag förstod allvaret med mitt brott. Han hade fel. Min hårt kramade boll och hårda kast hade kunnat ge förödande konsekvenser. Det förstod jag väldigt väl. Jag var nära till tårar. Min ånger var så stark och bultade i mitt bröst. På radion ropades det ut att en man rusade runt naken utanför Burger King. Mitt liv skulle aldrig mer bli detsamma, så mycket visste jag.

Harry hetsade vidare. Han var lite övertänd, obehaglig. Jag sade förlåt. ”Förlåt?” utropade Harry. Ja, det var inte meningen att kasta snö så nära en polisbil. Jag gjorde fel, jag vet. Snälla, låt mig leva!

Harry frågade om jag ville sova på en orange madrass på golvet? Om jag fick dela madrass med den nakna Burger King-mannen så ville jag det, annars Nej, men tack för att du frågade.

Sedan gjorde Harry något som jag aldrig trodde skulle hända, efter lite trugande från sin kollega och radion som åter ropade ut om den nakna mannen utanför Burger King. Han öppnade dörren och släppte ut mig. Ut i det fria. Släpp fångarna loss, det är vår. Solen kom fram och fåglarna sjöng. Jag fick leva! Harry gav mig livet tillbaka.

Jag gick mina vänner till mötes. Pank och fågelfri.”