Hos tandläkaren

Under mitt 27 år långa liv har jag besökt tandläkaren mer än en gång. Säkert mer än 30 eftersom ett tandläkarbesök för min del sällan kommer ensamt. Jag har lagat en miljon hål och tandläkaren har försökt dra tänderna till rätta, det har sågats i käkben för att plocka ur visdomständer och annat, men aldrig har det varit så smärtsamt som denna gång.

Nu var det inte ens till tandläkaren jag gick utan till en tandhygienist. Jag är kanske inte världens bästa på att ta hand om gaddarna och jag stoppar mer än gärna in både en och två sötsaker i mun när tillfälle ges. Så nu var det dags för en ordentlig rengöring, tänk er biltvätt fast i munnen och utan de där runda, mjuka, rullande borstarna, istället var det nålvatten som sprutade rent varje millimillimeter av min mun, och därefter skrapande. Det kändes som nålar stacks in under tandköttet.

Det hela började ändå ganska trevligt. Vi hälsade, tandhygienisten och jag, jag placerade mig i stolen och kördes i position. Hon petade lite på tandköttet och frågade om jag ville ha lite bedövning på tandköttet innan hon började. Ungefär här tog det trevliga slut. Eftersom jag lagat ett par hål under min livstid utan bedövning och inte tyckt att det varit någon större fara (dessutom fött barn!!!) tänkte jag skippa det, men innan nejet slank ur min mun svarade jag ”ja, tack”. Ibland är det alltså bra att jag har svårt för att svara nej. Jag tyckte mig urskilja en suck innan hon gick iväg för att hämta lite penslar och jag låg kvar och tittade på Nalle Puh i taket.

Sucken var kanske överdriven, eller inte alls. Hon smetade på lite bedövning och började sedan spruta våldsamt med nålvattnet och mitt högra öga tårades. Hon befallde mig att gapa, att gapa mindre, att vrida huvudet, att svara på frågor, att sjunga en sång och jag gjorde så gott jag kunde. Jag gjorde verkligen så gott jag kunde.

Hon sprutade vidare, hon vred mitt huvud och sedan fick jag spotta och skölja. Det kom blod. Rött som, ja, som blod, och jag torkade tåren från ögat. Vi hade en lång väg kvar tillsammans.

”Går det bra?” frågade hon och jag viskade ”ja, jättebra. Är bara lite känslig mot ljuset nu när jag är förkyld”. Hon nickade och höll upp vapnet mot mig. ”Nu fortsätter vi.”

Och om hon fortsatte. Det sprutades och skrapades och droppar av saliv, blod och vatten rann nedför hakan, halsen och bak i nacken. Jag försökte torka undan det värsta med haklappen och hon sa ”Ja, det blir ju lite blött när det skvätter”. Jag log. Jag tror minsann att jag log och svarade. ”Aaah, ggrghglkkgggrruugl”.

Hon fortsatte. Jag trodde aldrig det skulle ta slut. Jag sökte Nalle Puhs blick i taket men lampan var i vägen. Jag såg ingenting, bara ljuset och tänkte ”Nu dör jag!”. Men som ni förstår så överlevde jag.

När hon äntligen nådde fram till de sista gaddarna och sprutandet bubblade ut till ett stilla pysande släppte jag stolens armtag som jag haft ett stadigt tag runtom. Det var över! Jag ville hoppa upp ur stolen och hjula för himmelen finns och änglar sjöng utanför fönstret och nedanför stolen var det en spegelblank sjö med diskreta blodspår i kanterna.

Hon bad mig skölja en sista gång sedan skulle hon bara polera tänderna. Polera tänderna känns inte alls och jag böjde mig mot det gröna ikea-plastglaset som sakta fylldes med vatten. Sträckte mig efter det samtidigt som jag sakta stängde min mun.

Eller, vänta här. Det gick inte att stänga munnen. Den satt fast som ett snett, halvöppet hål. Jag öppnade munnen lite till för att samla kraft till att stänga men den stannade där, halvvägs till stängd, eller öppen, om man nu är optimist eller pessimist. ”Hhhja kan ite schstäga munnen”.

”Ursäkta?”

”Jo, jag kan inte stänga munnen”, var det jag försökte säga men som det inte alls lät som.

Där satt jag alltså fast, med käken sned och uppspärrad. Hon drog lite, petade försiktigt och sa tillslut ”Försök skölja munnen så ska jag hämta en tandläkare som får hjälpa till”.

Hur det skulle gå till visste jag inte alls men jag hällde vatten i munnen, skakade huvudet från sida till sida, fortfarande utan att stänga munnen, och lutade mig sedan över spotthålet och lät vattnet rinna ut ur munnen samtidigt som jag försökte ösa med tungan.

Tandläkaren kom in och bad mig göra ett par akrobatiska konster med munnen innan han drog, slet och tryckte käken på plats igen. ”Skriv i journalen att hon inte kan gapa för länge”, sedan vandrade han vidare i livet. Han hette Jan och var det enda namnet jag kommer ihåg.

Tandhygienisten höll upp polerverktyget igen och lovade att vi nästan var klara. Jag sänktes ner till horisontalläge och öppnade munnen, och satt fast igen. ”Nämen” fick hon ur sig och försökte sedan själv att återställa käkens position men gav snabbt upp och gick åter iväg efter Jan. Denna gång lyckades jag dock lirka tillbaka käken och sedan var det slut på gapandet.

”Vi får strunta i poleringen, men skölj munnen när du kommer hem för du har lite blod kvar mellan tänderna.”

I kassan betalade jag och lånade nyckeln till toaletten eftersom jag inte alls hade några planer på att gå hem utan skulle direkt till stan för att träffa Andréa och vistas bland folk. Jag bländades inte direkt av mitt leende på toaletten utan istället blev jag rädd samtidigt som jag kände mig som en vampyr och petade loss blodkakor med tungan. Jag sköljde och sköljde men spåren fanns kvar. Bestämde mig till slut för att varken le eller gapa resten av kvällen.